En doft av gammal gubbe och billig ale slår likt ett knytnävslag i ansiktet då man äntrar tunnelbanestationen i södra London. Som i en myrstack utnyttjar man tillsammans med stressade invånare alla stationens gångar för att på så sätt hitta till rätt spår.
Ett i förtid inhandlat ”subwaycard” underlättar då man anländer till de välbevakade portarna där många haffats i sina försök att slippa undan den alltför höga avgiften. Känslan av en viss storstadsunderlägsenhet som menlös svensk gör sig ofta påmind. Att man bemöts av trevliga britter som dock ställer krav på att man står till höger i rulltrappan gör det hela mer gemytligt. Rulltrappshögerregeln, är till skillnad från den i Svenska huvudstaden mer en regel än en oskriven uppmaning. Gud nåde den som står till vänster under tidspressade stunder. Överträdelser av detta slag verkar enligt britternas reaktioner vara straffbart, och i sin tur innebära en tids vistelse bakom lås och bom.
En vardagsmorgon i tunnelbanan kan liknas vid en Woodstockkonsert där man tillsammans med allt från nyrakade och parfymerade kostymnissar till svettiga punkare packar ihop sig likt konserverad tonfisk. Redan innan ombordstigning packas alla de måttligt roade och tidspressade individerna ihop, alla i hopp om att passa sitt pressade tidschema till jobb, skola mm.
Väl på tåget bör man ta med i beräkningen att få trängas med morgontrötta och tidningsläsande britter utan att ha några som helst fasta inventarier att hålla sig i under en skakig och omtumlande färd. Allt annat bör klassas som en bonus.
”Mind the doors please” ekar en röst ur de tillsynes väl gömda högtalarna vars kvalité skulle innebära ett stort antal oönskade reklamationer hos vilken stereoförsäljare som helst.
Oavsett var man väljer att stiga av möts man nya dofter, ofta specifika för dessa stationer beroende på vad marknaden utanför har att erbjuda. Även standarden på dess inredning skiljer sig avsevärt. Då vissa av dem är helt nyrenoverade och fräscha är andra betydligt smutsigare och vissa fall till och med påminner om krigstiden. Även då man i mitt fall inte har upplevt något krig på nära håll kan man ana att stationerna i gamla DDR hade ett liknande utseende.
Sena eftermiddagar kan innebära att man åter får trängas i de underjordiska gångarna i den engelska huvudstaden. Att hoppas på en sittplats under denna tid då de flesta slutar jobba är inget man bör göra. Då man precis som hemma i Norden förväntas ge plats åt äldre om man nu mot förmodan erhållit en sittplats är det i praktiken omöjligt att åka hela vägen i sittande ställning.
Så fort klockan slagit midnatt slås portarna igen under de röda SUBWAY skyltarna och tunnelbanan blir på så sätt indisponibel. Ett sent besök i Londons nattliv innebär därför att man tvingas till en färd i en två våningar hög buss. En buss vars fjädring tillsammans med vänstertrafiken för den ovane Londonresenären framkallar känslan av att man bör ringa anhöriga då man fortfarande är i livet.
Ett i förtid inhandlat ”subwaycard” underlättar då man anländer till de välbevakade portarna där många haffats i sina försök att slippa undan den alltför höga avgiften. Känslan av en viss storstadsunderlägsenhet som menlös svensk gör sig ofta påmind. Att man bemöts av trevliga britter som dock ställer krav på att man står till höger i rulltrappan gör det hela mer gemytligt. Rulltrappshögerregeln, är till skillnad från den i Svenska huvudstaden mer en regel än en oskriven uppmaning. Gud nåde den som står till vänster under tidspressade stunder. Överträdelser av detta slag verkar enligt britternas reaktioner vara straffbart, och i sin tur innebära en tids vistelse bakom lås och bom.
En vardagsmorgon i tunnelbanan kan liknas vid en Woodstockkonsert där man tillsammans med allt från nyrakade och parfymerade kostymnissar till svettiga punkare packar ihop sig likt konserverad tonfisk. Redan innan ombordstigning packas alla de måttligt roade och tidspressade individerna ihop, alla i hopp om att passa sitt pressade tidschema till jobb, skola mm.
Väl på tåget bör man ta med i beräkningen att få trängas med morgontrötta och tidningsläsande britter utan att ha några som helst fasta inventarier att hålla sig i under en skakig och omtumlande färd. Allt annat bör klassas som en bonus.
”Mind the doors please” ekar en röst ur de tillsynes väl gömda högtalarna vars kvalité skulle innebära ett stort antal oönskade reklamationer hos vilken stereoförsäljare som helst.
Oavsett var man väljer att stiga av möts man nya dofter, ofta specifika för dessa stationer beroende på vad marknaden utanför har att erbjuda. Även standarden på dess inredning skiljer sig avsevärt. Då vissa av dem är helt nyrenoverade och fräscha är andra betydligt smutsigare och vissa fall till och med påminner om krigstiden. Även då man i mitt fall inte har upplevt något krig på nära håll kan man ana att stationerna i gamla DDR hade ett liknande utseende.
Sena eftermiddagar kan innebära att man åter får trängas i de underjordiska gångarna i den engelska huvudstaden. Att hoppas på en sittplats under denna tid då de flesta slutar jobba är inget man bör göra. Då man precis som hemma i Norden förväntas ge plats åt äldre om man nu mot förmodan erhållit en sittplats är det i praktiken omöjligt att åka hela vägen i sittande ställning.
Så fort klockan slagit midnatt slås portarna igen under de röda SUBWAY skyltarna och tunnelbanan blir på så sätt indisponibel. Ett sent besök i Londons nattliv innebär därför att man tvingas till en färd i en två våningar hög buss. En buss vars fjädring tillsammans med vänstertrafiken för den ovane Londonresenären framkallar känslan av att man bör ringa anhöriga då man fortfarande är i livet.
Signerat: Mikael Åberg
